Läckert!

En energidryck, en cola, en bulle, ett bad och lite smink senare. Snajsigt.

Allt och inget | | Kommentera |

Wää

Är inte gjord för att promenera. Satan så sliten jag är, febrig och jävlig. Fett med tagg.

Allt och inget | | 3 kommentarer |

Den otroliga vandringen.

Japp, nu är det konstaterat. Jag är verkligen den jobbigaste människan jag känner. Jag tar ta mig fan alla pris i hela världen som har något med jobbighet att göra. Det är sant.

Jag och Elin var i stallet, allt var frid och fröjd. Hade varit ute och ridit, Sockan hade lite smått damp och reste sig och höll på, men det gick iallafall smärtfritt, mötte Elin och Surprise efter ett tag och sen for vi tillbaka till stallet. Pussade lite på Sockan, gav honom några morötter osv. Sen ska jag och Elin fara från stallet. Hinner bara utanför stalldörren så upptäcker jag att bilnyckeln är borta. Fasa! Vet att jag hade den i jackfickan (som icket har någon dragkedja) när jag hade hämtat in Sockan från hagen och att jag då tänkte "måste ta och lägga nyckeln någon stans så att jag inte tappar den" men sedan hade jag inget minne alls av att jag hade lagt ifrån mig nyckeln.

Jag och Elin letade igenom hela stallet, i boxarna, vid hagen, i höpåsarna, i spånhuset, ute på gården osv. Den var ingenstans. Då insåg vi vad vi skulle vara tvungna att göra. Leta där jag hade ridit... Vilket var en sträcka på totalt 8 km, varav 6 km av dom bestod av gyttjig lervälling. Riktigt roligt ställe att leta en bilnyckel på. Vi gick och gick, kändes aldrig som om vägen skulle ta slut. Tillslut kom vi dit där Sockan hade stegrat sig, men inte heller var den där. Besvikna, utmattade och björnrädda släpade vi våra stövelklädda, blöta fötter tillbaka mot Joannas bil, som vi hade fått låna för att köra till rakan med.

Tomhänta kom vi tillbaka till stallet, efter den över en och en halv timme långa och extremt besvärliga vandringen. Såg nästan döden i vitögat när jag var tvungen att ringa pappa för att berätta att våran enda bilnyckel (den andra försvann igår...) till mammas bil var borta. Min fader blev såklart inte ett dugg lycklig av att höra vad jag hade att berätta och sa att om vi inte hittar den nu måste vi upp tidigt imorgon och leta den hela jävla dagen. Otaggade och olyckliga gick vi igenom stallet en sista gång. Kollar i påsen med morötter som hänger på Sockans box. Och där var nyckeln. Mitt bland alla morötter. Trodde inte det var sant. Hoppade och skrek med Elin av glädje, aldrig har jag blivit så glad av att se en bilnyckel.

Sedan insåg vi att vi hade vandrat i skogens mörker i en och en halv timme... I onödan.
Allt och inget | | En kommentar |
Upp