Saknar.

Jag är inne i någon period nu där jag saknar Sockan såå mycket. Sitter nästan varje kväll och kollar runt på hästnet (för nöjes skull) och känner bara "nej, det finns ingen som Sockan". Hade jag nu letat häst på riktigt så förstår jag såklart att jag inte kan utgå efter att hästen ska vara precis så som Sockan var, det vore fel att skaffa en häst bara för att den påminner om den häst man egentligen vill ha och inte utgå från att jag gillar just den individen pågrund av att den är den. Direkt jag bara såg annonsen på Sockan så kände jag "det här är min häst" och nu när jag kollar finns det inte en enda häst som ens nästan fångar min uppmärksamhet på samma sätt.
 
Kan inte låta bli att bli lite sorgsen samtidigt som jag tycker det är kul att kolla omkring på hästnet. Jag har ingen häst längre??? Jag kan liksom inte åka till stallet och bara "idag ska vi klippa manen, frisera lite hovskägg och kanske lyxa till det med en extra lång och noggrann borstning och toppa det med lite hovlack". Jag kan inte åka dit och bara göra exakt det jag känner för, den friheten har man inte när man inte är hästägare. Kan ju inte bara åka till stallet och klippa av någon annans häst manen liksom.
 
Det känns så sjukt att jag hade ansvaret över någon annans liv. Att jag tog beslutet att den finaste hästen i världen inte längre skulle få leva. Jag vet såklart att det var det rätta beslutet men jag kan ändå inte hjälpa att jag tänker att det är fruktansvärt orättvist att jag skulle bestämma om en annan individ skulle få leva eller inte...
 
Filmen här nedan är det som tillslut gjorde att jag fick en röntgen på Sockan där hans fel äntligen hittades. Det känns (och kändes) så hemskt att mana på honom och tvinga honom att springa när man ser så tydligt att han hade ont och att han inte alls ville springa. Jag visste ju att han var dålig men veterinärerna behövde det på film för att tro mig. Ibland behöver jag påminna mig själv om hur dålig han faktiskt var, jag har stunder då jag känner mig så himla hemsk över mitt beslut. Trots att jag vet hur mycket tid och pengar jag lade ner på olika veterinärer och behandlingar och undersökningar så får saknaden mig ibland att glömma bort det vilket gör att jag känner att jag har berövat någon annan livet istället för att känna att jag faktiskt räddade någon från ett liv i fruktansvärd smärta och en icke fungerande kropp.
 
 
 
 
Jag saknar den här hästen, såå himla mycket.
 
 

Kommentera här: