Räddhare

Om drygt tolv dagar åker jag, Kim, Robin och Alva till Thailand. Senast jag var där var 2013 så det är verkligen hög tid för ett återbesök. Fast än jag längtar och drömmer om värmen, tropiska drinkar, palmträd och turkost vatten så kan jag inte hjälpa att känna att jag bara vill skjuta upp resan eller till och med stanna hemma, bara för att slippa flygningen. Alltså, jag vill ju verkligen åka och längtar mycket, men jag har sån ångest över flygningen att min mage vill vända sig ut och in. 

Tänk, här sitter jag hemma i vår soffa med en ångest som vill äta upp mig pga min flygrädsla. Det vrider och vänder i magen, hjärtat slår i 190 och det känns som om jag skulle kunna kräkas. Jag googlar och läser " Det är mindre sannolikt att omkomma i en flygolycka än att träffas av blixten eller att dö av matförgiftning" och "Det går att uttrycka det som att Du ska flyga varje dag i ca 30 000 år för att råka ut för en olycka". Ändå är jag så rädd.

Det är så frustrerande att aldrig kunna längta fullt ut till en resa för att min flygrädsla tar upp så mycket plats. Inte förrän planets hjul tar i backen på vårt resemål kan jag slappna av och känna den glädje jag borde känna redan när vi åker. Min högsta dröm är att få sövas före flygresan och sedan bli väckt när vi landat så att jag slipper sitta där och reagera på varenda liten grej. 

Det är som om mina sinnen blir övermänskliga och att jag reagerar på vartenda litet ljud som ändras, på tryck- och höjdskillnader, varje gång planet svänger och ändrar det minsta riktning, om hastigheten höjs eller sänks. Har till och med testat mig på plan som har lite modernare teknologi, där man kan se höjd och hastighet osv på en display i stolsryggen framför. Jag brukar blunda och så känner jag "nu sänktes hastigheten" eller "nu sjönk vi" och när jag kollar upp på displayen så har siffrorna ändrats. Ingen annan verkar ha reagerat men jag sitter på helspänn och avskyr att jag är så uppmärksam på sådana saker som tycks gå andra obemärkt förbi. 

Jag brukar även få typ tunnelseende och att det känns som om jag är helt ensam på planet. Att jag hör min andning och puls jättehögt och att världen runt om står still men att allt jag gör är extremt påtagligt. Typ som när man svimmar, plötsligt blir rummet bara blurrigt och man zonar ut från verkligheten och märker inte vad som händer runt omkring. 

Jag vet inte vart jag vill komma med allt detta, annat än att det är skönt för mig att ventilera mina känslor inför saker jag tycker är jobbiga. Det tar bort den värsta toppen och får mig att rikta om fokuset lite. Istället för att bara känna ren och skär skräckfylld ångest så fokuserar jag på "men hur känns det i magen egentligen" och tänker mer på det än på hur rädd jag faktiskt är. Med det sagt så längtar jag SÅ tills vi är framme i Phuket och jag kan lämna rädslan bakom mig och börja njuta av en härlig semester tillsammans med tre personer jag tycker så mycket om. 


(null)
Allt och inget | | Kommentera |
Upp