No heaven can heaven be, if my horse isn't there to welcome me.

I fem år, fyra månader och tio dagar har han förgyllt mitt liv. Min fina Sokrates, hästen som jag blev kär i direkt jag såg annonsen. Minns det som igår då han klev av transporten och var min på riktigt. Jag var den lyckligaste tjejen i hela världen, så stolt och upp över öronen förälskad i den enorma varelse som räcktes över i min hand. 
 
Han har varit allt jag någonsin önskat mig. Att förklara bandet jag haft till honom är omöjligt, det är bara de som upplevt det själva som kan förstå. För mig har han aldrig varit bara en häst. För mig har han varit allt, det absolut finaste jag har. Min själsfrände, min bästa vän. Det sägs att om man har tur så möter man en häst under sin livstid som är absolut perfekt. Den hästen var Sockan för mig, han var min "once in a lifetime". Att ta farväl av honom är det absolut sorgligaste jag någonsin har gjort. En sista puss, en sista klapp på halsen med tårarna forsandes nedför kinden. Min fina, bruna jätte. I mina drömmar hade jag hoppats på att han skulle få vara hos mig tills han blev gammal och grå. Att jag en dag skulle ha en gård med ett eget stall där han skulle få spendera sina sista år. Kanske hade jag haft egna barn som hade fått sitta på hans rygg och höra alla historier om min fantastiska, bästa vän.
 
Tyvärr blir det inte alltid så som man hade hoppats. 
 
Jag kommer för alltid att sakna Sokrates. Han är den dyrbaraste och mest fantastiska individ jag någonsin mött. Från dag ett hade han mitt hjärta och det kommer han för alltid att ha kvar. Min oersättliga, stora kärlek.
 
 
 
Sov gott min älskade häst, tills vi ses igen. ♥ 
Allt och inget | | Kommentera |
Upp