Sjukstuga
Hos familjen Öhman/Lindkvist är det sjukstuga för tillfället. Tyvärr är det bara Öhmans-delen av familjen som har drabbats. Eller tyvärr, såklart är det väldigt skönt att Kim inte är sjuk men det verkar ju tyda på att det är klent virke hos Öhmans...
Jag har varit hemma från jobbet sedan förra onsdagen. Jag har känt mig "konstig" och ur form ett tag faktiskt och i onsdags kände jag att något inte riktigt stämde. Jag hade SÅ ont i magen och skakade i hela kroppen, till och med på rösten. "Ingen märker nog något" tänkte jag och åkte till jobbet. Hann bara säga hej till min kollega Annica så utbrast hon "Hm, du mår inte så bra idag, va?". Sedan kom min chef och sa direkt "Men oj! Du verkar ju inte må bra alls! Ska inte du ta och åka hem?" och det hela slutade med att dom tillsammans med personal på 1177 övertalade mig att åka upp på akuten.
Sagt och gjort så åkte jag dit, blev hänvisad till ett rum där x antal läkare klämde och kände på mig, tog prover, gav mig smärtstillande, satte på dropp och sen beslutade att jag borde åka till Sunderbyn. Så det blev sjukresa dit och när jag kom fram blev jag placerad i en rullstol och skjutsad till gynavdelningen då testerna som gjorts tidigare under dagen inte visat något och de började fundera om det kunde vara något gynekologiskt. Men där hittade de inte heller något varpå jag fick träffa en kirurg som beslutade att ge mig mer smärtstillande och att jag skulle få åka hem om jag lovade att uppsöka akuten direkt dagen efter om det inte hade blivit bättre. Först pratade de om att kanske lägga in mig men jag ville verkligen hem och jag var SÅ hungrig. Klockan började närma sig ett på natten och jag hade inte fått äta på hela dagen ifall det skulle behövas göras något ingrepp.
Sedan dess har magontet blivit betydligt bättre, känner bara av det om jag spänner magen men annars inget. Skakningarna är däremot kvar fortfarande och jag känner mig så svag och matt. Vid minsta ansträngning skakar jag och jag blir slut bara av att gå i trappen och är väldigt muskelsvag. Skakar inte bara i händerna utan i princip i alla muskler. Böjer jag på benet skakar benet, sitter jag vid datorn och rör datormusen så skakar axeln, sätter jag mig upp från liggande position känns det som om magmusklerna vibrerar osv. Om jag någon dag ansträngt mig lite för hårt så har jag vaknat av att jag skakar när jag lagt mig och vilat. Det är både obehagligt och irriterande på samma gång. Irriterande för att jag känner mig "frisk i huvudet" (alltså inte så hängig som när man har feber t ex) men min ork är i princip obefintlig och det har inte blivit bättre på över en vecka.
På måndag ska jag iallafall träffa min läkare på vårdcentralen. Alla blodprover vi fått svar på hittills har sett bra ut och det är så frustrerande att känna att något är fel - jag kan inte jobba, kan inte gå på promenader med Diesel, orkar inte stå upp längre perioder osv och ändå är mina värden bra.
Som om det inte räckte med mina problem så har Diesel åkt på eksem också. Han är illröd i huden och det kliar massor.. Har fått hjälp att klippa ned de områden där han är utsatt och jag gör allt vad jag kan och orkar för att han ska bli av med eländet. Hot spot foam, alsollösning, puder, schamponering med klorhexidinschampo, tratt, you name it...
Eftersom jag inte heller orkar gå ut och gå med honom så följde jag med Nalle idag ned till ett stort grönområde nedanför oss. Vi tog bilen dit och tänkte kasta lite boll åt hundarna så att dom får röra sig. Vad tror ni händer? Diesel fångar bollen och kommer tillbaka och är JÄTTEhalt. Han vill knappt röra på sig och det känns som om jag gått igenom och klämt och känt och undersökt varje millimeter av hunden utan att hitta vart det gör ont. Känner mig så förbaskat hjälplös också då mitt eget skick inte är det bästa och så lyckas jag inte lokalisera Diesels problem för att kunna hjälpa honom. Jag gör mitt bästa för att orka bära honom i trappen när han ska ut och kissa och efteråt är jag helt färdig och vill bara lägga mig ned och gråta.
Kim är borta på lan för tillfället, han är bara fem minuter bort och har sagt att jag ska höra av mig DIREKT om jag behöver hjälp med något eller om jag vill att han ska komma hem men då är jag så förbaskat envis och stolt också att jag inte vill att mitt mående ska behöva gå ut över honom (mer än vad det redan gör) så istället kämpar jag på och anstränger mig fast än jag vet att jag inte borde. Men fasen också, skulle må ännu sämre av att Kim nu ska behöva passa upp ÄNNU mer på både mig och Diesel. Det räcker med att han kommer hem från lanet för att laga all mat, sköta all städning, promenera Diesel osv.. Suck.
Har inte Diesel blivit bättre på måndag så kommer jag såklart kontakta veterinär. Det plågar mig att se han ha ont och inte ens fatta vart det onda sitter. Samtidigt som det kliar såå mycket på honom av eksemet... Vi är slagna hjältar just nu, jag och Diesel.