celiaoh

Hade tänkt göra en liten (hehe detta inlägg blir lååångt) resume av denna sommaren. Har svårt att veta var riktigt jag ska börja då jag verkligen haft en överjävlig sommar. Den värsta i mitt liv om jag ska vara ärlig. Sommaren började ungefär så dåligt som den möjligtvis hade kunnat göra. Jag har tvingats vara stark fast än jag känt mig så trasig och svag att jag trott att jag skulle dö. Har aldrig mått så psykiskt dåligt någon gång tidigare i mitt liv och jag har fått ta otroligt många steg bakåt. Det är inte roligt att vara tjugoett år gammal men inte klara av att jobba pga sitt mående. Det är inte roligt att inte orka ta sig upp ur sängen på flera dygn. Det är inte roligt att se hur de jag älskar lider pga mitt mående och det är inte roligt att inte ens orka ta hand om sina djur. Värst av allt är att stundvis inte ens känna någon glädje över att man har dom.

 

Har legat sömnlös i så många nätter ensam med mina tankar. Har varit arg, frustrerad, förkrossad och ledsen. Har tvingats funderat kring beslut som jag aldrig trott att jag skulle måsta ta. Beslut som fortfarande gnager i tankarna. Men någonstans i allt elände har jag ändå vuxit som person. 

Fast än jag fortfarande har dagar då det känns som att tankarna som dyker upp inte är mina egna och då jag håller på att explodera av känslor, timmar då jag gråter okontrollerat eller bara ligger och stirrar i taket och tror att det aldrig ska vända så har jag på något sätt kommit till insikt både vad gäller mig själv men även andra människor på många olika sätt. 

Har tvingats lära känna en ny sida av mig själv som jag inte direkt tycker om för det är en sida som får mig att må väldigt dåligt. Men den sidan av mig gör även så att jag uppskattar de bra stunderna så otroligt mycket mer än vad jag tidigare gjort. 

Denna sommaren har verkligen fått mig att inse vilka personer jag ska hålla hårt i och dessa personer har även gjort så att jag tycker om mig själv på ett helt annat sätt än vad jag tidigare gjort. För finns det folk som bryr sig om mig på så sätt som mina vänner visat att dom gjort i sommar så måste jag ju på något sätt gjort någonting bra, annars skulle de inte ställa upp så som de gjort.

Tack till Sophie och Robin för att ni tagit emot mig med öppna armar och låtit mig bo hos er som om det inte vore annat än en självklarhet. För att ni är så otroligt oegoistiska och har ställt upp på alla möjliga sätt och vis för att jag ska må bra. Det finns få personer som är så omtänksamma som ni.

Tack till Emelie för att du alltid bara är ett skypesamtal bort oavsett tid på dygnet, för att du suttit i timmar och pratat med mig när jag haft ett ångestanfall, ändå tills det gått över. För att du har fått mig att orka hitta på saker när jag egentligen bara har velat ligga hemma och stirra. Och för alla glimtar av glädje och roligheter vid tillfällen då sådana stunder har känts så långt bort.

Tack till Johanna för alla kloka ord som dykt upp när jag som mest behövt dom. För att du fått mig att lita på mina egna beslut och aldrig ifrågasatt något jag gjort utan istället trott på mig varje gång.

Tack till Alva, Elin och Isabelle för att ni fått mig att uppskatta mig själv och för att ni fått mig att inse hur viktig jag är i mitt liv och att jag borde prioritera mig själv och mitt mående högst upp på listan. Och för alla stunder ni fått mig att släppa alla tusentals tankar och istället fokuserat på roliga saker.

Och sist men inte minst, tack till min fina syster som ställt upp som skedarkompis eller bara suttit med mig i mitt rum när jag inte velat vara själv. Som har kommit och satt sig i sängen utan att jag behövt be henne komma och som varit med på några av de roligaste stunderna jag haft under sommaren.